Hoppet över gränsen

Att städer samarbetar är knappast nytt, men det är få ställen där man inte nödvändigtvis är medveten om att man korsat stadsgränsen och utöver det även landsgränsen. I Torneå-Haparanda är det inte bara på individnivå man lever i två städer och två länder samtidigt utan även kommunalt finns gemensamma råd och samarbetsgrupper. På så sätt kan två små städer tillsammans erbjuda mycket mer. Hoppet-gruppen togs emot i Torneå av gränssamarbetsutvecklare Hanna-Leena Ainonen, teknisk direktör Markus Kannala och bildningsdirektör Ilkka Halmkrona. Dessa berättade mer om stadens struktur och hur tvåspråkigheten och gränstrakten har påverkat utvecklingen och hur det ser ut idag.

Det var tydligt att pandemin har satt djupa sår hos befolkningen. Detta var något som kom upp i olika diskussioner med jämna mellanrum. Att plötsligt inte kunna ta sig till jobbet eller hälsa på familjen på andra sidan gränsen var inte något som togs emot med öppna armar även om man kunde förstå orsakerna till att gränsen bevakades. En konkret följd av pandemin var att Torneås samarbete med Språkskolan i Haparanda har avslutats, eftersom så få intresserade elever finns.

Språklärare har under många år varit i en något speciell situation vad gäller undervisning på distans och framför allt vad gäller bedömning av studerandes skriftliga språkfärdigheter. Det har länge varit lätt att översätta egna texter från ett språk till ett annat utan egen arbetsinsats. I och med AI:s framfart är tillförlitligheten på studerandes texter även något som ifrågasätts inom andra ämnesområden. Under diskussioner med andra svensklärare blev det tydligt att ett hopp gjorts inom flerformsundervisningen. Det rådde stor koncensus om att skriftliga prov behöver övervakas på ett eller annat sätt. Som lärare i det andra inhemska språket är vi skyldiga att ge vitsord i studerandenas kunskaper i skriftlig och muntlig svenska. Med tanke på bedömarens sinnesro och studerandenas jämlikhet bör prov i skriftlig svenska ges under övervakade förhållanden. De muntliga färdigheterna bör även uppskattas mer, eftersom man i en muntlig kommunikationssituation inte kan eller hinner förlita sig på digitala hjälpmedel för att hänga med i diskussionerna.

För Hoppet-gruppen var Tornedalen ett mycket spännande mål för gruppens vårträff. Att se två språk användas om vartannat så okomplicerat var en glädje. Det ena är inte bättre än det andra och var och en talar det språk den vill, alla hänger med. Träffen blev dagar av transspråkande i sann bemärkelse. Vi fick bevittna en flerspråkig kommunikation som fungerar, där den identitet och kultur som kommer med ett språk får ta plats och där tanken om ”ett land – ett språk” var långt borta.