Hoppet över gränsen

Jenny Jansson

Hoppet – en stödgrupp för svensklärarna vid yrkeshögskolor i Finland arrangerar årligen en träff för intresserade lärare. I år träffades vi i Torneå-Haparanda, en stad som kan upplevas exotisk med sitt gränsöverskridande vardagsliv och flerspråkiga miljöer. En stad – ja, på pappret är de två, men i verkligheten görs det dagligen många hopp över gränsen.

Att gå i skolan i Finland och spela innebandy i Sverige. Att gifta sig med en svensk, poikkinainti, och sedan flytta över älven till ett annat land. Att vara gränsgångare, alltså att jobba i staden bredvid, på andra sidan gränsen. Att föra barnen till Finland på hockeyträning. Att tanka i Sverige och köpa kläder i Finland. Efter tre dagar i Torneå-Haparanda har jag en helt ny förståelse för hur ett liv i den här regionen kan se ut, kanske just så här.

Hanna-Leena Ainonen: En kvinna håller en presentation om Torneå-Haparanda.
Gränssamarbetsutvecklare Hanna-Leena Ainonen berättar om hur städerna samarbetar i olika frågor (Bild: Jenny Jansson).

Att städer samarbetar är knappast nytt, men det är få ställen där man inte nödvändigtvis är medveten om att man korsat stadsgränsen och utöver det även landsgränsen. I Torneå-Haparanda är det inte bara på individnivå man lever i två städer och två länder samtidigt utan även kommunalt finns gemensamma råd och samarbetsgrupper. På så sätt kan två små städer tillsammans erbjuda mycket mer. Hoppet-gruppen togs emot i Torneå av gränssamarbetsutvecklare Hanna-Leena Ainonen, teknisk direktör Markus Kannala och bildningsdirektör Ilkka Halmkrona. Dessa berättade mer om stadens struktur och hur tvåspråkigheten och gränstrakten har påverkat utvecklingen och hur det ser ut idag.

Det var tydligt att pandemin har satt djupa sår hos befolkningen. Detta var något som kom upp i olika diskussioner med jämna mellanrum. Att plötsligt inte kunna ta sig till jobbet eller hälsa på familjen på andra sidan gränsen var inte något som togs emot med öppna armar även om man kunde förstå orsakerna till att gränsen bevakades. En konkret följd av pandemin var att Torneås samarbete med Språkskolan i Haparanda har avslutats, eftersom så få intresserade elever finns.

Hannele Kenttä: En kvinna föreläser om meänkieli.
Hannele Kenttä föreläste om meänkieli på Lapin ammattikorkeakoulu (Bild: Jenny Jansson).

Hannele Kenttä (journalist, översättare och tolk) gav oss en kort inblick i meänkieli, ett av fem minoritetsspråk i Sverige. Under en stor del av historien har försvenskning pågått i Tornedalen och meänkieli har inte fått höras i skolor och samhället över lag. I och med att språket fick minoritetsstatus är dess ställning bättre, men fortfarande finns utmaningar. Språkets standardisering pågår fortfarande och just nu finns det många olika variationer av språket. Meänkieli skiljer sig inte radikalt från finskan men är starkt influerat av svenskan både vad gäller lån av ord och direkta översättningar. Som finlandssvensk ser jag en liknande påverkan av majoritetsspråket som finskan varit för svenskan och de finlandismer det gett upphov till. Några exempel på ord och uttryck är:

noolikeula – en snålvarg, när snålvattnet rinner ner för hakan
hantuuki – handduk
piili – bil
sampu – sambo
triivastua – trivas
Se meni ajjaa tänne – Det gick att köra hit

Språklärare har under många år varit i en något speciell situation vad gäller undervisning på distans och framför allt vad gäller bedömning av studerandes skriftliga språkfärdigheter. Det har länge varit lätt att översätta egna texter från ett språk till ett annat utan egen arbetsinsats. I och med AI:s framfart är tillförlitligheten på studerandes texter även något som ifrågasätts inom andra ämnesområden. Under diskussioner med andra svensklärare blev det tydligt att ett hopp gjorts inom flerformsundervisningen. Det rådde stor koncensus om att skriftliga prov behöver övervakas på ett eller annat sätt. Som lärare i det andra inhemska språket är vi skyldiga att ge vitsord i studerandenas kunskaper i skriftlig och muntlig svenska. Med tanke på bedömarens sinnesro och studerandenas jämlikhet bör prov i skriftlig svenska ges under övervakade förhållanden. De muntliga färdigheterna bör även uppskattas mer, eftersom man i en muntlig kommunikationssituation inte kan eller hinner förlita sig på digitala hjälpmedel för att hänga med i diskussionerna.

För Hoppet-gruppen var Tornedalen ett mycket spännande mål för gruppens vårträff. Att se två språk användas om vartannat så okomplicerat var en glädje. Det ena är inte bättre än det andra och var och en talar det språk den vill, alla hänger med. Träffen blev dagar av transspråkande i sann bemärkelse. Vi fick bevittna en flerspråkig kommunikation som fungerar, där den identitet och kultur som kommer med ett språk får ta plats och där tanken om ”ett land – ett språk” var långt borta.

Jenny Jansson
Lektor i svenska
Yrkeshögskolan Centria
Tel. 040 617 4062

Facebooktwitterlinkedinmail